Ojii

Nu ger jag upp att försöka göra mitt liv så att alla andra ska tycka att jag gör rätt! Nu gör jag det JAG tycker är rätt och inget annat! Jag lever MITT liv som jag vill att det ska vara och inte som alla andra tycker... Jag ska försöka att bara vara den jag vill vara enligt mig själv. Livet man tvingas leva när man vill behaga alla andra är inget roligt liv... Men nu är livet äntligen mitt eget och jag fattar mina egna beslut hur illa folk än tycker om dom besluten... Det är ändå jag som ska må bra av att leva mitt liv? Ingen annan ska lägga sig i hur jag lever mitt liv... Jag gör det jag tycker är rätt och riktigt och om jag inte blir uppskattad då.. ja vad händer då? Då Blir livet jag ville leva lite sämre ett tag för jag kommer ju inte vara helt nollställd mot vad andra tycker? Jag kan fortfarande bli ledsen, sårad och fälla väldigt sanna tårar. Ingenting har egentligen förändrats mer än att nu när jag väljer att leva livet på det sätt jag vill för en gångs skull så börjar många människor tycka illa om mig? MEn det är detta jag kände var rätt att göra i mitt liv och det var mitt beslut, ingen annans. Ingen kan klandra mig för att jag gör något som får mig att må bättre? MEn ändå är det det ni gör? Klandrar mig för att jag äntligen vill göra något som gör att jag mår LITE bättre.. Och att då kasta rakt i ansiktet på mig att det finns väldigt många som hatar mig bara att dom inte vågar säga det till mig, det är ju snällt.. Och meningen att både jag och mina vänner borde skjutas får också en att må så bra...

Att allt kunde bli skit... Ena sekunden är man denlyckligaste som går på denna jord och i nästa är man ett mosat litet kryp som ingen saknar? Hur blev det såhär? Jag gör äntligen det JAG vill men nu är det också fel för då hatar alla mig? Jag vet inte vad jag ska göra! Det finns ingen som förstår hur smärtan gnager sig igen ens hjärta och alla de lyckliga känslorna som fanns här för bara ett dygn sedan... Sedan vända allt och kvar finns bara smärtan av att veta hur det blir när man följer sin egen väg...
Jag önskar att någon kunde förstå... Jag vet inte hur jag ska bete mig för att orka detta just nu... Inga ljusa stunder i sikte, bara totalt beckmörker... Vet inte ens om jag ska gå till skolan imorgon.. Vet inte om jag orkar med det som väntar där...

Jag hatar detta... Detta plågsamma tillstånd som kallas att leva...

Jaha tillbaks igen då med ett nytt inlägg. Dagen idag har varit en av dom allra bästa på väldigt länge! Skolan var inte så fruktansvärd som den brukar vara och vem kunde tro att nationella prov i svenska kunde vara så roliga?
Eftermiddagen har spenderats i den STORA (xD) staden Hässleholm med en av världens bästa människor, Linda fyfan som jag älskar dig gumman <3 Du finns i hela mitt hjärta och hela min själ, utan dig hade jag utan tvekan gått under och drunknat i mina egna problem som en guldfisk som inte kan simma... Du har varit ett sådant stöd i alla lägen när jag helst har velat försvinna att jag inte riktigt förstår hur du fortfarande orkar med mig... Jag hade inte stått ut med att vara min egen kompis... Älskar dig gumman bara så du vet <3
Underbart nu också när du står och dansar mitt på mitt rumsgolv och bara älskar livet :) Saknar tiden när jag själv var så lycklig och alldeles glad men du gör till stor del att jag blir så mycket gladare än jag hade varit annars... Och dricka foundation är nog inte så gott så jag rekommenderar dig inte att prova det sötnos <33

Livet är som en bergodalbana... När du är på toppen känns det som om du flyger och allt är bra..
När du börjar åka neråt går allt snabbt som fan och du hinner inte reagera innan du nått bottnen och trycks ihop och mosas...

Så, då har man skaffat blogg också... Det var inget planerat men varför inte... Jag har egentligen ganska mycket känslor att skriva om och varför inte göra det här där jag kan få svar från andra också om de har några tips...

Får väl börja mitt bloggande med att säga att mitt liv är ganska rörigt just nu... Ett förhållande som verkade super tog slut på en kväll och en underbar relation med en bästa vän är inte alls samma som förut pga ett mycket 'märkligt' förhållande, som jag inte riktigt vet varför eller hur det kunde bli så. De dåliga känslorna verkar bara avlösa varandra.. Det är i sådana tillfällen man verkligen behöver alla de människor i ens liv som står en närmast och ändå är det i sådana här stunder man lyckas stöta alla ifrån sig och man får stå ensam i skuggan av sina egna misstag. De enda som verkar förstå är de som själva har det svårt och hur ska man hitta de personerna? Ska man gå fram och fråga: "Hej, ursäkta mig men har du möjligtvis problem i ditt liv som du inte har någon att prata med om?" Nej det hade inte riktigt fungerat för hur många vill egentligen erkänna för sig själva att dom mår dåligt.. Det är så mycket lättare att stänga det inom sig och ha det kvar där. Men det blir ju bara värre då? Till slut finns det inte mer plats för alla de problem du har och då riner dom bara ur dig i en jämn ström och krossar allt som kommer i deras väg vilket oftast innebär; din familj, dina vänner och till slut dig själv...